Deckardrottningarna dominerar dagens manus

Sören Robertsson är Natur & Kulturs stjärnlektör. Förlaget får in minst 30 manus veckan. Efter åtta år på jobbet, har han sett en förändring i främst manus innehållande poesi.

- Inom poesin har det skett en stor förändring både till innehåll och stilistik. Manusen har gått från modernistiska till språkteoretiska. Jag ser en tydlig trend mot språk och tillståndspoesi. Om vi hittar något riktigt intressant ger vi ut det. Men det blir högst en poesidebutant per år. Vi ser det som god gärning som också ger lite cred för förlaget.

Någon typisk manusförfattare har inte Sören Robertsson identifierat.

- Det är spritt genom åldrarna, många är under 18 andra upp till 70 år. Alla drömmer. Alla skriver.

Om åldrarna är spridda så är inte de drömmande författarnas teman det.

- Det är mycket kriminalhistorier vilket beror på våra deckardrottningar och att det går så bra för våra svenska deckare utomlands. Vi får in ganska mycket småstadsdeckare med en kvinnlig detektiv och handlingen placerad i en landsort. Många äldre människor vill berätta om sin påvra uppväxt, upplevelser från kriget och uppväxten ute på landet. Så här har det alltid varit. Kriminalhistorier har vi haft i en evighet, även om de inte ser ut som de gjorde. Det är det äldsta temat i världen. Sedan Oidipus har folk skrivit kriminalhistorier.

Trots att människor har berättat sedan urminnes tider och allt fler lämnar in manus, har inte berättartekniken gått framåt, anser Sören Robertsson.

- Nej, den är ofta inte bra. Dialog är svårt. Det märker man. Jag vill gärna att karaktärerna ska gestaltas i dialog och handling. Då är det viktigt att de olika karaktärerna har olika röster och inte talar likadant. Det händer att karaktärer inte talar som människor gör. Vet man inte hur människor talar blir det väldigt fel. Det slarvas också med presentationen av historian för läsarna. Många glömmer att ge läsarna incitament för att fortsätta läsa. Det gäller att kunna presentera historian i tid och väcka ett intresse för den.

Så vilka kriterier avgör när Sören Robertsson ger tummen upp?

- Ska jag vara ärlig är det mest min egen reaktion. Känner jag för karaktärerna? Bryr jag mig om hur det gick för dem och vad som händer i berättelsen? Får jag en njutning av språket? Jag tycker om att bli överraskad av språkliga bilder. Om författaren kan berätta något välkänt på ett nytt sätt, är det en oerhörd bonus. Det väger tungt. Sedan brukar jag vänta ett par dagar med att skriva mitt utlåtande och se hur mycket jag minns. Säljbarheten blandar jag mig inte i.

Refusering du har ångrat?

- Ja du...nej ingen som jag ångrar.

Åsa Selling, är förläggare och ansvarig för Albert Bonniers manusgrupp som ger ut 6-8 manus av 2.500 som kommer in per år. Det händer att gruppen missar en storsäljare och ångrar en refusering.

- Ja, det gör det alltid. Då är det tur att det finns fler förlag. Vi sa nej till Jens Lapidus. Men vår bedömningen var att boken inte riktigt höll. Det måste också finnas en förläggare bakom som älskar boken, annars är det bättre att den kommer ut någon annanstans. I hans fall blev det ju strålande.

Av det som kommer in är 10-20 procent lyrik, något mindre än tidigare. Resten är prosa. Deckare och kvinnliga levnadsöden är de två vanligaste temana.

- Under de senaste åren kommer fler och fler deckare. Det har ökat i takt med att deckare syns på topplistor och att svenska författare har lyckats. Kan hon och han, kan väl jag. Deckarförfattare syns mer i tv och det inspirerar. Nyligen har vi också sett en ökning av underhållningslitteratur, skriven av unga kvinnor. Det är manus med ett starkt fokus på en livskris man tar sig ur. Ökningen beror på samma sak som för deckarna. Att flera författare, som skriver om ämnet, syns och blir lästa.

Intresset för deckare och kvinnliga livskriser dödar andra genrer.

- En sak jag har tänkt på är att vi får in få noveller just nu. På nittiotalet hade vi en novellboom. Noveller är en fin genre som visar vad folk kan litterärt, även om den försäljningsmässigt inte är gångbar.

Åsa Selling berättar att allt fler manusförfattare har gått på skrivskolor. Det har varken gjort till eller från vad gäller kvaliteten i de manus Albert Bonniers får in.

- Det har alltid funnits författare som är jättebegåvade. Går de på skrivkurs är det bra. Men skrivskolor är framförallt bra därför att folk får tid och pengar att skriva. Är du bra klarar du dig utan. Är du inte begåvad hjälper inte en skrivarskola.

Även nya företeelser som bloggar och dokusåpor påverkar manusen som kommer in.

- Det finns en tydlig strömning mot det självbiografiska, som ju bloggen är. Författarna använder inte ens sitt eget jag utan skriver om sig själva i tredje person med sitt eget namn. Det hänger samman med bloggen som publiceringsverktyg. Dokusåpor på tv har lett fram till en stark trend med misery memoirs, böcker som handlar om något fruktansvärt, hemskt levnadsöde. Det är en trend som har peakat.

Nästa generations manusförfattare har troligen haft Harry Potter om obligatorisk litteratur under uppväxten. Effekterna av det kan börja skönjas.

- Vi får in fler fantasyinspirerade manus än tidigare, även om de inte är jättemånga. Där står John Ajvide Lindqvist med sin vampyrskräck ut. Han har fått stort genomslag och kommer att inspirera fler. Utomlands råder en trend som är mer övernaturlig med en större acceptans för saker som vampyrer.

Så vad avgör om ett manus kommer genom nålsögat på Albert Bonniers förlag?

- För det första, en stark och egen språkkänsla och språkbegåvning. Har du inte språket, så blir det inte bra vilken historia du än försöker berätta. Vi söker författarskap, inte oneshots.

Är inte det ett gammaldags sätt att se på manus?

- Ja, men nu får vi rätt mycket uppmärksamhet även för första boken. Dagens fokus på svenska författare når även våra debutanter. När man läser bantningsreportage om svenska författare, visar det att litteraturen har nått ut till många.

Unn Palm var till för tre år sedan förlagschef på Wahlström & Widstrand. Sedan dess har hon jobbat som konsult och som lektör av främst utländsk litteratur.

- Manushantering är en gigantisk sak, på Wahlström & Widstrand fick vi in 1.500 per år. Det mesta var dåligt, väldigt lite såpass bra att vi kunde överväga utgivning. Vi sökte den goda berättelsen, det egna tonfallet. De som verkligen berör. Med en god personteckning. Men många kan inte skriva. De får inte ihop meningar och berättelser. Då tar det bara ett par minuter att göra en första bedömning.

Unn Palm ser en utveckling där författare tar till grövre grepp som väg ut ur prosautgivningens gyttjeflod.

- Förlagen utnyttjar till viss del fördomar, som självbiografiska berättelser om muslimska kvinnors öden. Man skulle kunna säga att de helt enkelt letar efter storys som bekräftar fördomar.

Då är det är svårare att hitta samtidslitteratur av litterär klass.

- Den bildade allmänheten som läste Olle Hedberg och annan god borgerlig litteratur finns inte. Idag är det framför allt deckare som berör svensk samtid, relationer och arbetsliv. Liza Marklund skriver ingen stor litteratur men har i alla fall skrivit om hur det är att vara kvinna på en arbetsplats. Det är mer intressant än hennes intriger. När jag växte upp fanns arbetarförfattare som engagerade, en tradition som Åsa Linderborg fullföljer som en av få. De riktigt litterära verken skrivs fortfarande men det är få som säljer i stora upplagor. Torgny Lindgren och P O Enquist använder sig av historien, men skriver inte om vår samtid.

Förgrovning, deckartrenden, den starka strömningen av självbiografisk litteratur lämnar luckor att fylla för författare, anser Unn Palm.

- Den stora episka romanen finns det alltid plats för, men den kräver många års arbete, mer arbete än de flesta unga är villiga att lägga ner.