Så blev 90-timmarsveckan normen - för kvinnor.

Jämställdhetens tidslogik

I november 2000 föll frågan om förkortad arbetstid. Den utredning som leddes av Mona Sahlin som då var näringsminister kom aldrig fram till något förslag. Frågan var egentligen en angelägenhet för parterna på arbetsmarknaden och de ville inte ha någon lagstiftning utan var nöjda med att reglera detta avtalsvägen. Och en socialdemokratisk närings- eller arbetsmarknadsminister utmanar inte gärna parterna.

Därmed upprepades ett mönster som varit förhärskande i denna fråga alltsedan 1960-talet. Då, när frågan om kvinnornas ökande deltagande i arbetslivet var en het potatis, krävde det socialdemokratiska kvinnoförbundet förkortad arbetstid till sex timmar, helt nödvändigt om detta skulle vara möjligt för kvinnor med små barn. Men man förlorade denna fråga gång på gång till de krafter inom LO som hellre ville ha förlängd semester -- männens ledighet i sommarstugan blev viktigare än småbarnsmammornas vardag. Det stora avgörandet i denna fråga kom emellertid 1973 när kvinnoförbundet övergick från att kräva förkortad arbetstid för småbarnsföräldrar till att kräva sextimmarsdag för alla. Motivet var bland annat att man var rädd för att om rätten till sex timmars arbetsdag bara gällde småbarnsföräldrar skulle dessa ratas av arbetsgivarna. Barnens tid med föräldrarna och småbarnsföräldrarnas reella rätt till en rimlig vardag offrades kan man säga på yrkeskarriärernas altare.

Nu vet vi hur det har gått. En kvinna som arbetar heltid och som har tre barn i förskola eller i den tidiga skolåldern hamnar i genomsnitt på en arbetstid på 90 timmar enligt vad arbetslivsforskarna kunnat konstatera. En man i motsvarande situation hamnar på 78 timmar. Enligt vad jag kunnat förstå av arbetslivsforskningen är en arbetstid på 90 timmar i veckan för de flesta inte fysiologiskt hållbar. Även om kvinnorna i denna situation skulle lyckas få sina män att ta mer ansvar för hemarbetet (dvs. 84 timmar vardera) blir det likväl för mycket för väldigt många.

Vi ser i dag resultatet av denna politik i form av den mycket kraftiga överrepresentationen av kvinnor när det gäller sjukskrivningar, förtidspensioneringar och deltidsarbetslöshet samt naturligtvis självvalt deltidsarbete. Man kan se detta som att i realiteten har en mycket stor grupp kvinnor helt enkelt valt att "rösta med fötterna" och i sin vardag kommit att överge det socialdemokratiska jämställdhetsprojektet. En rimlig tolkning av den starka överrepresentationen av kvinnor när det gäller deltidsarbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensionering är att detta måste ses som en effekt av att man blivit pålagd en orimlig arbetsbörda. Man kan naturligtvis moralisera över detta och se det som fusk eller överutnyttjande av socialförsäkringssystemet.

Men jag tycker att det är mera rimligt att i många fall se detta som en reaktion på ett alltför tungt beting som man blivit pålagd av den offentliga politikens faktiska utformning.

En illustration av detta återfinns i en artikel i tidskriften Bang skriven av Petra Ulmanen, vänsterradikal feminist och utredare i den senaste statliga jämställdhetsutredningen. I en osedvanligt skarp (och välformulerad) text beskriver Petra Ulmanen hur hon, efter att ha blivit förälder, kommit att tänka om vad gäller det socialdemokratiska jämställdhetsprojektet sedan hon under ett antal år verkligen försökt leva det jämställda livet. Det är en text som bränner och som förtjänar att citeras in extenso:

"Först under mitt andra år i mammakarriären började tvivlet infinna sig på allvar. Vaddå barnomsorg?! En unge som blir sjuk varannan vecka första året på dagis har ungefär samma effekt som en tickande bomb på ens psyke. Så fort telefonen ringer, barnet hostar till på natten, ynkar det minsta vid frukost eller förskolläraren slänger ett menande ögonkast åt ens håll vid lämning av måttligt snorig unge, då infinner sig genast oron och stressen. Förhandlingarna och bråken med maken inte att förglömma. Fram med almanackan, räkna exakt antal dagar som respektive vabbat och kräva millimeterrättvisa. Och nu talar jag om minuter. Inklusive resor. För det finns ingen avlastning, det är bara han och jag. Om inte jag så han. Om inte han så jag. Och sonen blir väldigt orolig när vi bråkar, visst blir han? Dagis som skulle vara så bra, den stora friheten som hägrade. Äntligen skulle man få sträcka ut utan förhandlingar med maken och skuldkänslor gentemot barnet. Kunna vara både en God Mor och få utrymme för sina egna behov. Unna sig lyxen att jobba, ostört. Börja träna igen, litegrann åtminstone. Kanske till och med gå på bio nångång. Istället blev det ännu mer förhandlingar, nu med både maken och dagispersonalen, och ännu mer skuldkänslor, nu inför barnet, maken, dagispersonalen och de högst tillfälliga arbetsgivarna. Fem, sex timmar per dag på dagis, max. Mer orkar inte en liten ett och ett halvt--tvååring, inte heller personalen, i en grupp med 2,5 personal på 19 barn varav hälften blöjbarn. Självklart kallas ingen vikarie in om personalen blir sjuk. Men min man och jag, vi jobbar förstås heltid och mer därtill. Hur ska man annars kunna komma nån vart och nånsin få nåt vettigt jobb i den här branschen? Allt annat än frilans, projektanställning och vikariat är hett efterlängtat, då kanske man skulle kunna både planera och ha råd med en gemensam semester. Sonen gråter varje morgon under hela sommaren när vi lämnar honom på det andra dagiset, där förortens andra barn med dåliga föräldrar samlas ihop och tas om hand av olika personal varje vecka. Maken och jag rusar till och från våra respektive sommarvikariat och skuldfällan slår igen vi sliter ju ut oss på samma sätt som våra mödrar trots dagis och fritis och hela köret. Den ständiga terrorbalansen mellan barnen och jobbet. Skuldkänslorna åt båda håll. Att aldrig räcka till, hur mycket man än kämpar. Att inte få vara helt och fullt närvarande, på ett ställe, med en sak, med en människa åt gången. Att inte behöva ständigt kompromissa mellan dagishämtning i anständig tid och att göra ett bra jobb, mellan att hjälpa till med läxorna och ta igen jobbet framför datorn på kvällen, mellan att lotsa skolkillen till fotbollen och ha möte i mobilen, mellan att skura diskbänken och lyssna till varför minstingen var så lessen på dagis samtidigt som skolkillen berättar om nya dataspelet Och mitt upp i allt ska man vara kåt, glad och tacksam! Så fan heller! Jag är sur, frigid och förbannad. Framförallt förbannad."

Bang 2001:4, "Dags för revolution: Om moderskapets orimliga villkor".

Den fråga som måste ställas efter ett förtvivlans utbrott som detta är naturligtvis denna: När inte ens de mest övertygade feministerna lyckas få det socialdemokratiska jämställdhetsprojektet att fungera, vem skall då kunna fixa det?

Problemet med tid, barn, arbete och jämställdhet har helt enkelt hamnat i en hopplös återvändsgränd. Många är övertygade om att barnfamiljerna behöver mera tid, men vi har inte kommit på något sätt att ge dem detta utan att det riskerar att gå ut över jämställdheten. Ger vi flera månader i föräldraförsäkringen kommer med stor sannolikhet kvinnorna att ta ut merparten. Ger vi mer pengar så att föräldrar kan gå ner i arbetstid är risken stor att det blir mammorna som tar ut detta. Statistiken pekar också på att när män blir pappor så ökar de sin (betalda) arbetstid. Nästan ingen grupp är så mycket på jobbet som just småbarnspapporna.

Tanken om en generellt förkortad arbetstid föll som sagt år 2000 och någon större storm i opinionen väckte detta märkligt nog inte. Kanske berodde det på att hela upplägget av diskussionen var fel. Problemet är att man inte sett arbetstiden ur ett livscykelperspektiv och därmed inte heller uppmärksammat orättvisorna i den arbetstidsförskjutning som faktiskt genomförts under den senaste trettioårsperioden. Om vi mera generellt ställer frågan om när och hur mycket vi skall arbeta i livet så måste man först konstatera att det svenska samhället under de senaste tre fyra decennierna genomfört en mycket radikal och omfattande arbetstidsförkortning. Nämligen att vi har sänkt den reella pensionsåldern med i genomsnitt fem år. I slutet av 1960-talet, då den "formella" pensionsåldern var 67 år, låg den genomsnittliga pensionsåldern vid 65 år. I dagsläget är den genomsnittliga pensionsåldern knappt 60 år. Denna mycket stora förkortning av arbetstiden för den äldre och i många fall fullt arbetsföra arbetskraften har skett samtidigt som medellivslängden ökat kraftigt och hälsotillståndet för gruppen 60--70 år förbättrats avsevärt. Man kan säga att de fyrtiotalister som för ett antal år sedan började gå i pension blivit beviljade 15 års semester. Givetvis finns det många enskilda fall då en tidig pensionering är befogad, men det går inte att begripa att en genomsnittligt allt friskare befolkning generellt skulle behöva pensioneras allt tidigare. Talet om att vårt samhälle inte skulle ha haft råd med en kraftigt minskad arbetstid för de överstressade småbarnsföräldrarna klingar i detta perspektiv synnerligen falskt. Den totala arbetsbelastningen (betald och obetald) för småbarnsföräldrar har under samma tid ökat kraftigt samtidigt som vi alltså har genomfört en mycket radikal och kostsam sänkning av arbetstiden under den senare del i livet, då kraven på att göra yrkeskarriär eller ta hand om barn är små eller obefintliga. Kostnadsargumentet mot en förkortad arbetstid för föräldrar med barn till och med nedre skolåldern håller helt enkelt inte.

Finns det en lösning på dilemmat att ge barnfamiljerna mera tid utan att det går ut över jämställdheten? En möjlig lösning som jag skissat på tillsammans med min kollega Helena Stensöta (DN Debatt 23 nov 2002) är att införa en årlig generell barnledighetsmånad individuellt för alla föräldrar som betalades via socialförsäkringssystemet som en, liksom föräldraförsäkringen, inkomstrelaterad ersättning. Tanken bygger på att göra en parallell insats i form av tid till det allmänna barnbidraget som infördes 1948. Då behövde barnfamiljerna mera kontanter, nu behöver de mera tid. En sådan barnledighetsmånad skulle vara individuell (en till vardera föräldern) och inte möjlig att överlåta. Tankegången är att det skulle vara väldigt svårt för män att stå för att de väljer att arbeta på sin årliga barnledighetsmånad. I ett fåtal fall skulle detta kanske ske, men jag tror det finns skäl att anta att när en sådan reform infördes skulle det moraliska trycket på papporna att verkligen använda tiden till att ta mera hand om barnen bli mycket starkt. Reformen skulle därmed vara en del i jämställdhetsprojektet.

En fördel med en sådan reform är naturligtvis att man kopplar loss hela frågan från avtalen på arbetsmarknaden. Kopplingen till avtalen var ett skäl till att den Sahlinska utredningen havererade, eftersom många parter kommit att frångå den generella åttatimmarsnormen och infört egna arbetstidsavtal för sina respektive branscher. Att med lagstiftning gå in och röra i detta visade sig vara mycket komplicerat. Men om detta görs till en uppgift för socialförsäkringen löser man det problemet.

En annan fördel med en sådan reform skulle vara dess flexibilitet. Arbetsmarknaden är i dag mycket varierad och föräldrarna kunde då välja att ta ut barnmånaden på många olika sätt, alltifrån en sammanhängande ledighet till en förkortning av veckoarbetstiden. Det finns helt enkelt inget skäl att staten skall föreskriva medborgarna hur denna tid skall utnyttjas mer. En tredje fördel är att det faktiskt skulle ge barnfamiljer mera av vad de mest verkar behöva, nämligen tid.

Som det nu är har den feministiska vänstern gjort något för vänsterpolitik mycket märkligt, nämligen att överlåta ansvaret för den bristande jämställdheten till den enskilda kvinnan. Man har sagt nej till minskad arbetstid (för yrkeskarriärens skull) och nej till subventionerade hushållstjänster (för jämlikhetens skull). I stället har man (inte minst Petra Ulmanen själv) argumenterat för att kampen för ökad jämställdhet skall föras av den enskilda kvinnan som skall få sin partner att ta mera ansvar för hem och barn. Förutom att det är en märklig icke-solidarisk och icke-kollektivistisk idé för att vara vänsterpolitik, kan detta inte vara lösningen på det problem som Petra Ulmanen beskrivit så väl. Som siffrorna visar löser inte detta problemet, eftersom även en helt jämn ansvarsfördelning likväl innebär att det helt enkelt blir för mycket arbete för barnfamiljerna.

Bo Rothstein är professor i statsvetenskap vid Göteborgs universitet.

Skriv ut sidan