Tidigare publicerat

Den amerikanska barnrepubliken

"Våra kunder är vana vid att det går fort", slutar Bredbandsbolagets reklamfilm. Vi har fått se en pappa som försöker lära sin, kanske ettårige, son en sport.

Det är mysigt, det småputtrigt, det är skojigt. Men vad är det egentligen för sport han vill lära sin son?

Är det fotboll? Nej. Är det hockey? Nej. Handboll? Nänä. Den gamla svenska klassikern bandy? Skämtar du? Brännboll, då? Nä.

Det är baseball.

Intressant.

Bredbandsbolaget har sin verksamhet i Sverige. Landets andra största bredbandsleverantör, efter Telia. Deras reklamfilmer är avsedda för den svenska marknaden. Bolaget är visserligen utlandsägt, men av norrmännen i Telenor. Skulle pappan försökt lära sonen att klubba sälar, kunde ägandet vara en förklaring, men baseball?

Varför, kan man undra? Varför denna i Sverige ganska udda sport? Vad är det som gör just baseball till ett självklart reklamval i just det här landet?

Svaret är enkelt. Generationer av svenskar är uppfödda på Hollywoodfilmer. Och baseball har en magisk tyngd i amerikansk mytologi. Det finns, i Amerika, en symbolik i baseball, långt utanför sportarenorna. En far och en son med en baseball och en plockhandske är, i Amerika, lika förknippat med familjeidyll som Norman Rockwells målningar eller ett vitt trästaket. Lika laddat med hemtrevnad som Carl Larsson är för oss.

Eller var för oss. För, att döma av Bredbandsbolaget, är det numera baseball som gäller, även i Sverige. Oavsett om vi någonsin spelat baseball. Om man dag efter dag matas med ett symbolspråk blir det till slut ens eget, även om det inte bottnar i den verklighet man själv lever i.

"Amerikansk kulturimperialism", brukade sådant kallas när tiden begav sig. Den finns överallt: Vi äter hamburgare och förstör våra inälvor med söta, kolsyrade drycker. Kaféerna som står för vår nya, italienska kaffekultur kommer från Seattle och, ärligt talat, det smakar inte särskilt italienskt. Svenska brudpar har fått för sig att det är en gammal svensk tradition att brudens far för bruden till altaret. Men så har vi aldrig gjort i Sverige, vi har däremot sett det i alla dessa romantiska komedier. Och så har vi förstås rättsväsendet.

Alla som haft tv någon gång under de senaste trettio åren känner sig mer hemma i en amerikansk rättssal än i en svensk. De flesta svenskar skulle kunna beskriva på ett ungefär hur jurysystemet fungerar, men de är mer osäkra på vad en nämndeman egentligen är. Skulle de någon gång hamna inför rätta, skulle de antagligen förvånas över den påvra dramaturgin i en svensk rättssal, bli besvikna på advokater som aldrig skriker "objection!" och undra vem som egentligen är domare.

Hur ska man veta det om ingen bär cape, sitter en meter högre än alla andra och är en svart gentleman med djup, förtroendeingivande basröst?

Och så kändisarna. Lindsay Lohan och Britney Spears, Wacko Jacko och OJ Simpson. Här blir det riktigt intressant, särskilt när kändisarna råkar mörda någon, knarka ned sig eller hamnar i vansinniga biljakter. Kändisskandaler kräver ju egentligen två ingredienser: en skandal och en kändis. Så när folk faller döda ned på OJ Simpsons garageuppfart är båda kriterierna uppfyllda. I Amerika, alltså. För där är OJ Simpson, trots allt, en legend inom amerikansk fotboll. Men hur många visste vem han var i Sverige?

En del svenskar hade säkert sett honom gästspela i någon film. Men i Sverige var han ingen kändis. Ändå blir det en kändisskandal av morden, även i Sverige. För han är ju kändis - för något, vad det nu var - i Amerika.

Så har det som började med att amerikanska soldater spred tuggummi, rytm'n'blues och jeans över en befriad kontinent traskat vidare, i raskt tempo. Vi har inte importerat låga skatter, hårt arbete, optimism och gudstro, men i övrigt tar vi snabbt efter Amerika.

Slutsatsen har dragits många gånger förut: bara misslyckade amerikanska invasioner kräver hangarfartyg och smarta bomber. Framgångsrika amerikanska invasioner kräver inget annat än en mottaglig publik.

Och gissa om vi är mottagliga. Inte bara när det gäller kaffe, bröllopsbesvär och kändisar.

*

Brukar ni ibland slå upp en svensk tidning, slå på P1, eller något av tvs samhällsprogram och upptäcka att ni undrar vad debatten handlar om? Vad är det egentligen de pratar om? Och varför? Vad har det här med oss att göra?

Om ni svarar ja beror det antagligen på att ni upptäckt den senaste amerikanska importen: Sverige importerar numera även sin offentliga debatt. Några exempel:

Vi diskuterar förslumning och svensk ghettokultur, som om Sverige bestod av amerikanska storstäder. I själva verket har Sverige inte en enda storstad och inte ett enda Bronx. Allt vi har är några trista förorter och ett hundratal ungdomar som fritidspedagoger hetsat att pratsjunga med mammas guldkedjor kring halsen.

Vi apar troget efter amerikanska minoritetslobbyisters ideologiproduktion. Detta trots att vi saknar många av deras minoriteter och inte har det grälsjuka rättssystem som gör den näringen lönsam i Amerika.

Om Kalifornien bestämmer sig för att årets hysteri är fobi för "flaskvatten" dröjer det inte många veckor förrän svenska tidningar gjort just den frågan till föremål för en kampanj.

Är abortfrågan aktuell i Amerika, blir den det också i Sverige. Inte för att någon egentligen tror eller hoppas att den svenska abortlagstiftningen kan komma att omstöpas. Men vi har redan importerat amerikansk radikalfeminism och andra ideologier, som kräver abortfrågan som en negativ byggsten -- en tydlig fiendebild. Och har man sagt Uncle får man säga Sam.

Några tappra kulturambassadörer försöker med jämna mellanrum till och med importera ett kreationistiskt hot mot evolutionsläran till Sverige. Som om Skåne vore Alabama. Som om svenskarna vore kristna. Försöken möts av viss framgång, åtminstone i Sveriges Radio. För är det importerat från Amerika, är det intressant, hur irrelevant och bisarrt det än är.

Saken är helt enkelt den här: vi har bestämt oss för att de svar vi vill ge är amerikanska. Då måste vi ställa amerikanska frågor.

Det har gått så långt att även den, i intellektuella kretsar, traditionella antiamerikanismen importeras från Amerika. Hur ska man annars tolka att alla älskar Michael Moore, som vore han Lasse Berghagen fången i Lasse Holmquists kropp? Och typiskt nog efterlyser få en svensk Michael Moore. Någon som kan häckla och avslöja de svenska ekonomiska, politiska och journalistiska eliterna, inte de amerikanska.

Det är vi inte intresserade av. För det är Amerika, inte Sverige, som är all debatts moder. Även för dem som hatar USA.

Man kan ha en mängd åsikter om det här, men det är ganska lönlöst. Om till och med antiamerikanerna envisas med att göra Sverige till den femtioförsta delstaten, är det svårt att hålla emot.

Men man kan ändå undra hur det påverkar oss. Vad blir det av vår offentliga debatt när den amerikaniseras? Vad är det för debattkultur vi importerar?

Jag har en teori. Även om det finns en viss sanning i påståendet att Amerika egentligen är äldre än Europa - att det är Amerika, inte Europa, som bäst bevarat den klassiska europeiska traditionen från greker och romare - finns det en sanning även i det motsatta påståendet. För Amerika är också ivrig optimism, kult av det nya och stora, av ständig förändring och ständig rörelse. Amerika är också ett land med koncentrationssvårigheter och myror i brallorna. Ett land som gärna står framför spegeln och blir hysteriskt om spegeln avslöjar en finne.

Det är det min teori utgår från.

Man skulle kunna säga så här: William Golding i all ära, men Amerika, inte skräckväldet i Flugornas herre, är den republik någorlunda begåvade barn skulle skapa om de fick bestämma själva.

Det är en republik där det enda felet med omedelbar behovstillfredsställelse är att den inte är snabb nog. Där man kan äta hur mycket som helst av vad som helst, när som helst. Och det utan att använda något annat än en gaffel och utan att slå av tvn. Ett land där ingen behöver ta av mössan inomhus och gymnastikskor går bra även med frack. Ett land där Lasse Kronér följaktligen skulle ha en vettig chans att bli president, om han bara var född ännu längre västerut.

Om man tänker så kan man börja nysta i hur amerikansk import påverkar svensk debatt. Man kommer ganska snart fram till att resultatet borde bli att svensk debatt blir allt barnsligare.

Såvitt jag kan se stämmer det.

De huvudsakliga ämnena i svensk debatt kan numera indelas efter barnets olika faser. För precis som barn och amerikaner är svensk debatt fixerad vid vad vi stoppar i våra olika kroppsöppningar.

Den orala fasen motsvaras av all osund fixering vid mat och dryck: dieter och flaskvatten, veganism och dess avlöpare djurrätt. Den anala fasen speglas av valda delar av queerteorin, men också, med en aning freudiansk teori, av detta eviga tjat om pengar och vem som håller i dem. Den genitala fasen motsvaras av andra delar av queerteorin, en stor del av feminismen samt, på det stora hela, resten av det vi kan läsa i en genomsnittlig tidning.

Men det är inte bara ämnesvalen i det svenska debatten som blir allt barnsligare. Sättet att tänka och argumentera blir också allt barnsligare.

*

Ingen sanningsenlig förälder skulle skriva under på att barn av naturen är toleranta och civiliserade. Trots det har det länge varit en spridd fördom att barn är änglar, nedstigna på jorden. Rena, oskyldiga varelser som först genom att beträda vår jord korrumperas och förvrids.

Det är ren desinformation, spridd av svenska barnprogram och Rousseau.

Sanningen är, naturligtvis, den motsatta. Barn är, rent generellt, hänsynslösa, intoleranta, egocentriska och totalitära. Alla som haft barnkalas eller besökt dagis vet att allt som står mellan oss och Hobbes - allas krig mot alla och ett liv som är ensamt, fattigt, vidrigt, djuriskt och kort - är god uppfostran och några tidiga kvällar i sängen utan middag.

Så när Sverige importerar en barnsligt ouppfostrad mentalitet, inte bara barnsliga ämnen, från amerikansk debatt är det en aning oroväckande.

I barnens republik, Amerika, är konsekvenserna redan tydliga. Bara ett litet exempel: Det är ett välkänt faktum att europeiska gäster på amerikanska universitet numera ofta är måttlöst populära. Inte minst vid sociala tillfällen som middagar. Förklaringen är möjligen mindre känd.

Amerikanskt universitetsfolk vill sitta bredvid européer vid middagar, eftersom det innebär att de vågar tala fritt.

Risken för att de ska bli stämda eller sparkade för att ha uttryckt en misshaglig åsikt, uttryckt en korrekt åsikt med fel ord eller glömt någon av det senaste tjoget skriftliga ordningsregler för vardaglig social samvaro, är betydligt mindre om de sitter bredvid en europé än om de sitter bredvid en medamerikan.

Européers stora lockelse på amerikanska akademiker är, helt enkelt, att de skapar en möjlighet att umgås som vuxna människor.

Hur länge svenskar kommer att räknas till denna eftertraktade grupp européer kan man fråga sig. För vi är i full färd med att amerikanisera oss.

Man märker det i betydelseglidningar av enskilda ord. Ta ordet "tolerans", till exempel. För vuxna människor brukade det en gång betyda en social konvention som underlättade samvaron med andra. Nu gäller snarare en fräck tonårings definition av tolerans. Den innebär att den som kräver tolerans kräver att få bete sig precis som han eller hon vill, utan hänsyn till sociala konventioner. Den innebär också att varje åsikt eller kritiskt omdöme om hur någon beter sig är detsamma som "förtryck". Att få bete sig hur man vill, utan några som helst konsekvenser, är att få "respekt".

Det är en mycket intolerant definition av tolerans som, dragen till sin spets, närmast omöjliggör social samvaro. Den dominerar redan amerikansk debatt och är på stark frammarsch i Sverige.

Man märker det i synen på omvärlden. Barns idé om omvärlden är i grunden narcissistisk. Omvärlden är en spegling av det egna jaget. Världen och andra människor är bara intressanta i den mån de relaterar till det egna jaget och egna föreställningar om hur saker och ting BORDE vara, inte hur de är.

Det är samma världsbild som blivit dominerande i Amerika och som stegvis importeras till den svenska debatten.

Man märker det i en tro på magiska ord. Barn kan tro att "Abrakadabra" och "Bibbedi-babbdi-bo" faktiskt förändrar värden. Men idén att symboler har en magisk kraft över den fysiska och sociala världen finns också bland vuxna. Den missbrukade termen politisk korrekthet har en väldefinierad mening och det är just denna. Om man säger "negerbollar", "indiansommar" och att man "kinesat" hos någon, kommer världen att förbli rasistisk. Men om man istället använder de magiska orden "havrebollar", "brittsommar" och "sovit över", kommer rasismen att försvinna. Säger man "städerska" är världen ojämlik. Men med det magiska ordet "hygientekniker" blir världen jämlik.

I Amerika är det en självklarhet att förbjuda ord, i hopp om att denna magiska reningsrit ska ändra världen. Via import har det blivit allt vanligare i den svenska debatten.

Numera heter det förresten afrosvenskar. Fast det händer då och då i radio och TV att ordimporten går så snabbt att även svarta svenskar kallas afroamerikaner.

Man märker det i att allt fler tycks tala efter förutbestämda mallar. Ska man förklara det måste man gräva lite i idéhistorien och utvecklingspsykologin.

Barn har ofta en stark vilja till tro. Det kan gälla jultomten eller, på den tiden religiösa föreställningar förkom, Gud. Vi brukade kalla det barnatro och tyckte att det var sött.

Få bär längre med sig en klassisk barnatro livet ut, men det betyder inte att viljan till tro försvunnit. Det är bara valet av tro som förändrats: när religionen står tillbaka växer istället ideologierna.

Ideologier är i grund och botten ett redskap för en annan stark vilja än viljan till tro, nämligen viljan till makt. Det är därför ideologierna, en relativt modern uppfinning, uppstod när de demokratiska massamhällena växte fram. Det var nödvändigt att hitta något sätt att styra människomassor. Att få dessa massor att röra sig koordinerat i flock, mot ett mål som någon eller några fastlagt. Ideologierna blev lösningen. Folk lärde sig tala i färdiga begrepp och skriva under på färdiga åsikter.

En del inbillar sig nu att ideologierna dött, men var och en som följer samhällsdebatten kan lätt konstatera att det inte stämmer. Ideologi, i meningen färdiga, standardiserade åsiktspaket, har tvärtom kommit att dominera Amerika. Och svensk offentlighet, från statliga verk och universitet till journalister i dagspress och etermedia, importerar raskt de senaste ideologierna. Det har gått så långt att många är oförmögna att skilja på en genomtänkt, självständig ståndpunkt och en ideologi, trots att de ofta är motsatser. Den som inte bekänner sig till en ideologi skylls för att "inte stå för något". Värden som distans, ärlighet, självinsikt, humor och originalitet, som en gång var tecken på att man mognat, ses av allt fler som obegriplig principlöshet.

Man märker det i något som är kopplat till ideologiseringen: kraven på likriktning. Barns idé om sin relation till omvärlden är i grunden totalitär. Eftersom världen är en spegling av jaget ska världen vara enhetlig. Avvikelser och avvikare skapar en obehaglig känsla av splittring, till och med en känsla av identitetskris, som måste rättas till, eller åtminstone undertryckas.

Det är ett förhållningssätt som blivit allt vanligare i Amerika och som blir allt vanligare i den svenska debatten.

Det kanske ska påpekas att det totalitära sättet att tänka inte nödvändigtvis innebär att de gränser som sätts upp är snäva i någon traditionell mening. Modernt totalitärt tänkande har tvärtom ofta som uttalat mål att tänja etablerade gränser. Att ordet "gränsöverskridande" fått en närmast religiös tyngd säger en del om detta. Det totalitära ligger snarare i att de nya gränser som dras upp bevakas med kompromisslös hårdhet.

Filosofen Roger Scruton har uttryckt det bra, från ett brittiskt perspektiv, då han skrev "New Britain disapproves of very little, but wishes all its disapprovals to be law".

*

Många kan nog skymta det importerade förbarnsligandet av den svenska debatten, men har svårt att sätta ord på det. Det blir än svårare av att narcissismen, svagheten för ideologi, de totalitära reflexerna och allt det andra, ofta ges finare namn. Namn som klingar positivt. Ibland kallas det till exempel idealism.

Idealism innebär att det abstrakta går före det konkreta och att det generella går före det partikulära. I den meningen är idealism en mycket praktisk hållning, när man saknar erfarenhet och kunskap. Det är därför barn och unga i alla tider varit idealister. De har inte så mycket val.

Det som händer när debatten förbarnsligas är att de som borde har ett val, ändå väljer att resonera som idealister. Kanske därför att det får dem att känna sig unga - en oreserverat positiv egenskap om man har en barnens republik som ideal. Den svävande idealismen, utan historia och sammanhang, förklarar mycket av det som saknas i svensk debatt.

Religion, till exempel, och religiösa spörsmål. Dessa flertusenåriga, djupt mänskliga erfarenheter behandlas i stort sett aldrig i svensk debatt, annat än som varnande exempel, som naturligtvis importeras från Amerika. De gånger religion nämns, är det i primitiva besiktningsprotokoll där religiösa läror eller institutioner prickas i förhållande till de orala, anala eller genitala ideologierna för dagen.

Det finns numera en svensk riksorganisation för just den typen av verksamhet: den kallar sig typiskt nog Humanisterna och leds, lika typiskt, av Christer Sturmark.

En annan sak som sällan återfinns i svensk debatt är Sverige. För idealism är internationell och global. För en idealist existerar inga gränser eller nationer. Allt som är mindre än världen är futtigt eller rent av fult. Så det specifikt svenska är ointressant, annat än som en kontrast till de egna idealen och drömmarna. Drömmen tycks vara att världen ska bli en enda stor flygplats, utan några destinationer.

Det vi har att välja på är en högerliberal flygplats, som kanske har taxfreebutik, eller en vänsterliberal, som inte har det.

Välkommen till förorten finns det gott om i svensk debatt. Välkommen till landsorten ser vi mindre av. För den amerikanska bilden av ghettot är ideologiskt viktig, som kittlande motpol till det trygga borgarlivet och som hemvist för de förtryckta. Förorten är rotlös och rörlig - det passar idealisten. Landsorten är dess motsats. Att landsorten är mer karaktäristisk för Sverige - och för den delen för Amerika - än förorten, spelar ingen roll. Den är inte ideologiskt funktionell. Det finns inga önskvärda amerikanska svar om landsorten är frågan.

*

Det här är inte menat som en kritik av Amerika. Det vore förstås orättvist att skylla barnens republik Amerika för att svensk debatt ser ut som den gör. Och kanske är det även orättvist att skylla dem som formar svensk debatt för att den svenska debatten ser ut som den gör. För det är väl så att Amerika helt enkelt är det moderna, eller post-moderna, eller post-postmoderna samhället framför andra. De kan inte hjälpa det. Och vi kan inte hjälpa att vi lever i den tid vi lever. Om världsanden ska gå i barndom är det svårt att hålla emot.

Möjligen kan vi klandras för att vi inte är tillräckligt medvetna om vart vi går. Vi har trots allt sett allt detta förut. Allt det som nu sker i den svenska debatten har redan skett i den del av våra liv som styrs av kommersiella krafter. Där är den omedelbara behovstillfredsställelsen redan norm. Där är kroppsöppningar alltid ett säkert försäljningsargument. Där är narcissismen självklar. Där är det abstrakta, generella och globala en förutsättning för att hålla vinstmarginalerna uppe. Där är den extremindividualism, som bara kan leda till stora kollektiv av identiska främlingar, sedan länge etablerad.

Men eftersom kulturradikaler vanligen anser sig utgöra motsatsen till marknadsliberaler och tvärtom, trots att de i de flesta fall delar samma barnsliga idealism, ser de inte likheterna. Deras ideologier förbjuder dem det. Och så hämtar de hem nya argument från Amerika att slå varandra i huvudet med istället.

*

Trist, det här, eller hur? Men ibland är saker och ting trista. Vi kommer antagligen att bli allt mer amerikanska och allt barnsligare, för varje år som går, dömda att leva i en värld som verkar styras av en global politbyrå av tonåringar.

Så vad kan man göra?

Tja, vad vuxna människor alltid har gjort när ungarna tagit över: stå ut och hålla humöret uppe. Själv brukar jag tänka på ett citat av den brittiske kolumnisten och författaren Auberon Waugh, när jag känner mig modstulen:

"Oräkneliga gräsligheter sker landet runt och gräsliga människor frodas, men vi kan aldrig låta dem få oss ur balans eller få oss att glömma att vi har en helig plikt att sabotera för dem och irritera dem, närhelst det är möjligt."

En defensiv strategi, det medges, men värdigare än att börja spela baseball. Och antagligen roligare.

Johan Hakelius är författare och kolumnist.